Inlägg

Platser i solen.

Bild
Frukostverandan blev just så bra som jag hade tänkt när projektet startades. Varmt, soligt och skyddat. Här är sol från morgon till eftermiddag i sydostläget. Vi har ju värmebölja nu i Mellansverige och verandan är flitigt använd.
Jag har möblerat, eventuellt tillfälligt , med ett ärvt 1970-tals möblemang. Den önskade duosoffan får vänta ett tag. Det har visat sig att det nog inte är så dumt med bord och stolar, annars får ju inte gästerna plats, ju!
Rabatten framför är på gång, jag har satt Jättedaggkåpa och längst till höger har jag förbarmat mig över en tuva med Iris som inte trivts på sin gamla plats. Få se om de gillar detta läge bättre.


En annan liten sittplats i söderläge. En lokal snickare har tillverkat stolarna. Bordet har en egenhändigt gjuten betongskiva. För ett par månader sedan var det snö här långt upp över köksfönstret.

Kusar.

Bild
Nej, jag menar inte hästar! I Ångermanland kan man kalla odefinierade, krypande, krälande insekter för just kusar. De där som man inte alltid vet namnet på och som dyker upp på oönskade ställen. Inte välbekanta flygfän såsom flugor eller getingar, det är inga kusar.

Trämasken hamnar definitivt i kusarnas skara. Ett typiskt exempel, skulle jag vilja säga. Minns ni, kära läsare, mitt nätta lilla skåp som jag var så nöjd med? Det finns inte längre. Trots flera grundliga behandlingar mot trämask upptäckte jag förra sommaren lite nytt spån på en list på skåpets baksida. Möbeln låg i en container på La Dechetterie samma förmiddag! Jag får ge min goda vän E i franska byn C rätt: man ska vara mycket skeptisk till att ta hem gamla loppismöbler.

Sedan dess har hörnet i vardagsrummet stått tomt. Men inte nu längre. Jag gjorde ett fynd på en liten loppis förra veckan.


En rar hylla i smidesjärn blev det. Garanterat kus-fri!

Doris ser dig!

Bild
Doris ser dig, Vita Ängeln!
Under de år vi har haft vårt franska hus har vi aldrig bekymrat oss för något, bara stängt fönsterluckorna, elen och inkommande vattnet och lämnat huset. Men under den stränga vinter som varit har vi alltmer börjat fundera på hur skönt det skulle vara att komma till ett uppvärmt hus. Det vore nog nyttigt för byggnaden också. Som det nu är tar det ju flera dagar att få lite värme i tjocka väggar och kalla stengolv och driva ut rå och fuktig luft. Och nu finns ju faktiskt tekniken som gör det möjligt!

Eftersom svärsonen M är mycket väl bevandrad i hemautomation, och bloggar om "smarta hem" fanns ju hjälp att få för oss noviser på området. En annan blogg som tog upp ämnet gav ytterligare inspiration: Uppkopplat hus

Äventyret började lite modest med tanken att enkelt kunna styra radiatorerna och hålla huset med grundvärme under den kalla årstiden. Det har svällt ut, ska jag säga! Nu har vi kameror, temperaturavkännare, rörelsedetektorer, dörrvakter o…

Hjälp - vi drunknar!

Bild
Vi drunknar i snö! Snödjupet är åtminstone två meter, och mer väntas enligt väderleksrapporterna. Jag är trött, less, deppig och längtar till Autignac. Visserligen har det varit en sträng vinter också i Languedoc med flera minusgrader, spöregn och till och med snö under något dygn. Men nu börjar det våras där nere, det kan man vara förvissad om.
Annat är det här i Ångermanland. Vintern i år tar verkligen priset! Trots min uppväxt i Tornedalen kan jag inte dra mig till minnes någon så här snörik vinter. Kommer det någonsin bli vår igen?
 Min fina, nya frukostveranda - hallå, var är du?

Köksfönstret. Om vi inte skottat regelbundet har det inte varit möjligt att se ut.
 Uterummet skymtar i drivor av snö.
 Man går liksom i tunnlar!


 Någon som ser staketet? Inte? Jag vet att det finns därunder nånstans...



Sagina.

Bild
Ibland bläddrar jag i det vackra, informativa, välfyllda och stundom enligt mitt tycke en smula pretentiösa magasinet Retro. Där får samlare av allsköns prylar verkligen sitt lystmäte, jag är en av dem. Nyligen la jag vantarna på ett par tidningar helt inriktade på Upsala-Ekeby. I två delar presenteras företagets produktion inklusive artiklar och presentation av alla olika designers genom åren.


Sagina heter ett av designern Mari Simmulsons alster. Jag trodde jag hade alla sex delarna som fanns, eftersom jag har letat i åtminstone 10 år och hållit ögonen öppna på loppisar, nätet osv. Men lustigt nog, alldeles nyligen, inom en och samma vecka, fick jag veta att det var fel, fel, fel!
Belägg 1: enligt magasinet ovan finns det fler än sex delar.  Belägg 2: Under ett hembesök hos en gammal dam, vad får jag se? Jo en stor, präktig Saginaskål som jag aldrig sett förut. Den stod vanvördigt nog på damens köksbord fylld med äpplen, kulspetspennor och kallelser från landstinget.. snyft! Men det…

Kantstött, skevt och sprucket.

Bild
De som samlar på retro-grejer såsom porslin, glas eller keramik brukar ju säga att sakerna absolut inte ska ha tråkiga fel som nagg, sprickor, blekta färger och så vidare.  I så fall är de så gott som värdelösa. Man bör tänka sig för innan man köper, och i varje fall noga begrunda pris kontra tillgång.
Jag håller med. I teorin. Jag brukar ju säga att det där med affektionsvärde inte är särskilt viktigt, men det är nog en sanning med modifikation. Det är vissa saker här hemma som faktiskt har en liten plats i hjärtat ändå, kantstötta, skeva och spruckna som de är.
Den här stora skålen har kommit till mig på krokiga vägar, som ett "långlån". Det är fantastiskt vackert och helt genuint med sina sprickor och häftiga lagningar.


En 1950-talsvas och skål från föräldrahemmet. Definitivt inte i toppskick någon av dem. Men jag tycker om och använder dem i alla fall.

Gamla leksaker. Pluto har tappat sina öron. Annars är han i fint skick, trots att jag som barn hårdhänt böjt och bänt på …

Bagdad.

Bild
En artikel i lokaltidningen häromdagen fångade mitt intresse. Den handlade om Bertil Vallien, välkänd glaskonstnär och skulptör sedan många år, för närvarande verksam vid Kosta glasbruk. Mindre känt är kanske att han började sin bana på 1950-talet med keramik.  Jag har en samling med glaserade stengodsfiguriner från 60-talet som heter Bagdad, signerade Bertil Vallien. Serien består av sju fantasifulla hus. Alla har sitt unika nummer. Mitt samlande började med ett arv från föräldrahemmet. Bagdad nummer 3 har stått på pianot därhemma så länge jag kan minnas, bredvid en Lisa Larsson ABC-flicka. För ett antal år sedan ville jag veta lite mer om nummer 3 och upptäckte då hela Bagdad-serien. Så klart man måste ha allihopa! Det tog några år, men nu är den lilla staden komplett.